Idag för 12 år sedan flyttade kärleken in i vårt hem.
När jag insjuknade i Fibromyalgi 2002 strukturerade jag mitt liv i strikta rutiner. Frukost, dusch och sen författa på boken som blev Kampen om Kaos. Jag vilade mitt på dagen, sen fortsatte jag skriva. Under mammaveckor låg fokus på barnen, men jag satt ändå på vardagarna och skrev.
30 augusti 2004 flyttade Clara hem till oss. Hon var en tioveckors blandrasvalp, men har alltid sett ut som en jaktlabrador. Jag kan lugnt påstå att hon vände upp och ner på hela min och barnens tillvaro. Plötsligt kunde jag inte skriva så mycket som jag ville. Allt handlade om hennes väl och ve. Efter 2 veckor med hund hade jag träffat mer folk i området än jag gjort under två år som sjukskriven. Jag upptäckte skogar och andra hundvänliga ställen. Jag lärde mig hitta svamp, och är fortfarande en fena på att komma hem med påsar av gula kantareller. Jag har promenerat sönder ett antal skor och vet exakt vilka kängor som inte fungerar på vinterväglag.
Jag har aldrig träffat en hund med ett starkare psyke än Clara. Vi bråkar konstant. Hon gör som hon vill, men måste ändå surt kapitulera inför både mina och samhällets regler. Första gången hon talade om för mig att det inte gick att gulla längre var när hon satt i hallen efter promenaden och stint spottade ut godiset ur munnen. Då var hon fyra månader gammal.
Idag är stegen långsammare. Bådas våra humör har planat ut. Både hon, jag och vår andra hund, Lilia, har artros. Vi äter medicin och jag som flockledare vet exakt hur ont hundarna har. Clara poserar gärna för kameran. Hon sträcker på sig, väntar på klicket och vet att hon får en levergodis. Hon är jätterolig.
Under de här åren har jag skrivit tre böcker, skriver på en ny, ett filmmanus som ligger i garderoben, otaliga noveller och två sagor. På något sätt har jag kompromissat med tid och driv och insett att det går att göra både och.
Vi lever våra liv dag för dag av ovillkorlig kärlek. Clara är den bästa vän jag någonsin har haft och jag vet inte vem jag hade varit utan henne. Jag vågar inte tänka på dagen då hon inte finns längre, men vet att den kommer.
Men inte idag.